Om man lite kort ska jämföra Star Wars: Battlefront med något annat spel så ligger Battlefield 1942 närmast till hands. Så egentligen är det saker som vi sett förut.
Lite ironiskt är att jag anser att Battlefield 1942 är fruktansvärt tråkigt, medan jag mer eller mindre är kär i Battlefront. Men anledningen ligger nog snarare i själva designen än i upplägget.
Det är faktiskt lite konstigt man inte gjort ett Star Wars-spel i den här genren tidigare, speciellt med tanke på att krig och strider går som en röd tråd genom hela galaxen långt, långt bort.
Star Wars: Battlefront är indelat i ett singelläge och ett flerspelarläge. Som singelspel börjar historien vid blockaden av Naboo och slutar med slutstriden på Endor.
Däremellan får man strida på ett antal planeter. Varje bana binds väldigt löst ihop av korta klipp från de olika filmerna samt en kort resumé om slaget som väntar.
Beroende på var i spelet du befinner dig så får du spela som både kloner, separatistdroider, imperiesoldater och rebeller. Alla ger mig minst lika många rysningar, men förutom det yttre så är det egentligen inte så mycket som skiljer sig mellan de olika fraktionerna.
Själva spelandet har dock inget direkt uppdrag, förutom att du antingen ska utplåna fiendens alla trupper eller ta över alla s.k. "command posts", strategiskt utplacerade punkter som man sedan kan börja ifrån om man dör under slagets gång.
Stundom kan man tycka att det skulle behövas lite mer djup i spelet och singeldelen är förvånansvärt kort. Jag skulle gärna se att lite mer hände efter allt pang pang, men man kan ju inte få allt här i världen.
Styrkan i det här spelet ligger på flerspelarläget. På PlayStation 2 och Xbox kan 16 respektive 24 spelare mötas online, och på PC kan man vara upp till 32. Kör du däremot LAN på PC så kan hela 64 personer mötas upp i ett gigantiskt slag.
För en sak värd att veta är att en riktig spelare är bra mycket tuffare att slå ut än en karaktär spelad av datorn.
Man har totalt struntat i alla konstigheter. Du väljer sida, vilken typ av trupp du vill spela och var på slagfältet du vill börja. Sedan är det bara att skjuta tills du blir blå om fingrarna.
Striderna i Star Wars-galaxen är ju de bästa, och visst känns det storslaget att som klonsoldat skjuta sönder hundratals stridsdroider av olika modeller.
Ett av de mest uppskattade inslagen i spelet är att det här och var finns olika farkoster att kontrollera. Registret sträcker sig från übersnabba speederbikes till respektingivande AT-AT:s som kan krossa i stort sätt vad som helst. Allt en Star Wars-fanatiker kan önska sig alltså.
Att man då och då också ser välbekanta jediriddare ute på slagfältet gör ju knappast att Star Wars-känslan minskar.
Jag sticker inte under stol med att jag blev ganska så orolig när jag för första gången hörde talas om att det var Pandemic som utvecklade Battlefront. Dem har tidigare utvecklar Star Wars: The Clone Wars som hade en hel del tydliga brister.
De bristerna har man dock lyckats arbeta bort till Battlefront. Både grafiken och ljudet håller en mycket bra kvalitet på alla tre formaten, även fast PlayStation 2 släntrar lite efter med just grafiken.
Kontrollen är väl det som gör att de olika versionerna skiljer sig mest från varandra. PC-versionens mus och tangentbord har en överlägsen precision, gentemot konsolernas handkontroller. Eftersom de olika versionerna kan länkas samman så har man dock lagt in en automatisk siktfunktion. Konsolspelare behöver alltså inte vara allt för oroliga.
Spelet levererar som sagt inget direkt nytt så Star Wars: Battlefront kanske inte verkar så bra för den genomsnittliga spelaren. Men om man som Star Wars-fanatiker känner igen platserna, soldaterna, skeppen osv. så får man ut betydligt mer.
Så om ni ursäktar mig. Jag har en rebellallians att besegra.
Betyg: 7
Striderna är så mycket Star Wars som det kan bli.