”Jag har inte sett något liknande.”

De orden yttras av Rey i The Rise of Skywalkers första akt samtidigt som jag sitter i en biosalong och tyst viskar samma sak för mig själv.

Liksom alla Star Wars-filmer så kastas vi rakt in i handlingen. Men till skillnad från tidigare filmer så är tempot här inställt på max redan från början. Det går inte att förbereda sig på det rasande tempo som filmen börjar med.

Det är en svår uppgift J.J. Abrams har tagit sig an. Han ska inte bara sy ihop trilogin om Rey, Finn och Poe, utan även hela Skywalker-sagan. Det är 42 år av filmhistoria fördelat på nio filmer som behöver ett tillfredsställande slut. Det krävs inte mycket för att inse att det är en näst intill omöjlig uppgift.

Efter de senaste två filmerna – The Force Awakens och The Last Jedi – är det fortfarande många frågor som hänger i luften, och redan i inledningen till The Rise of Skywalker står det klart att J.J. Abrams är intresserad av att ge en del svar. Vilket även kräver att man avverkar många saker under kort tid.

Vi kommer in i berättelsen i en tid då den onda Första ordningen härskar över galaxen med hjälp av skräck och terror. Kejsare Palpatine är sedan länge död, men hans ord ekar fortfarande i galaxen och hotar båda sidor. De få kvarvarande hjältarna i Motståndsrörelsen har fått upp ett spår som de tror kan hjälpa dem i kampen för en ljusare framtid.

Rey och Kylo Ren fortsätter vara trilogins mest intressanta huvudpersoner. Två motpoler som oundvikligen måste mötas. I sin allra renaste form är det här en historia om gott och ont, och om att finna sin plats i tillvaron.

Leia hanteras varsamt. Efter Carrie Fishers alldeles för tidiga bortgång har man tvingats använda tidigare inspelat material och arbeta sig runt det. Hennes roll är begränsad men fyller sin funktion. Det är synd att vi aldrig fick se den roll hon kunde ha spelat. Men vi kan ana det. Essensen finns fortfarande kvar. Och materialet smälter ihop förvånansvärt bra. Om man inte känner till historien finns chansen att man inte lägger märke till det överhuvudtaget.

Det finns några scener genom filmen som är suggestivt otäcka. Det kan vara bra att tänka på innan man tar med de allra minsta barnen. Det här är en film där saker ställs på sin spets.

Alla som är bekanta med J.J. Abrams – både som person och hans filmer – kommer känna igen hans stil. Det går snabbt, snabbt, snabbt framåt. Mer så nu än tidigare. Vi får sällan tid att landa. Otroliga mängder händelser måste betas av på resan mot målet, och resultatet blir att berättelsen i vissa stunder – i brist på bättre ord – blir läglig. Många problem introduceras för våra hjältar, och svaren serveras lägligt några knappa andetag senare. Det saknas finess. I sina sämsta stunder blir det ett ytligt filmberättande.

Men i sina bästa stunder så lägger det också grunden för att vi får väldigt mycket Star Wars på kort tid. Vi kastas fram och tillbaka mellan platser och trådar i berättelsen. Vi får exposition och lore serverade på silverfat. Det märks att J.J. Abrams tittat på vad andra gjort, och vågar ta ut svängarna mer än han gjorde med The Force Awakens.

Det många säkerligen frågar sig är vilken av sina två föregångare som The Rise of Skywalker liknar mest. Vassa tungor har talat om att The Rise of Skywalker skulle vara en kurskorrigering. På sätt och vis är den det. Trots att den fortsätter många trådar från båda de tidigare filmerna så liknar den verkligen inte någon av sina föregångare. Den styr in oss på ett helt nytt spår och försöker övertala oss om att det varit den riktning vi varit på sedan början. Det fungerar dugligt även om logiken inte alltid är så tydlig. Men filmen är redan så fullspäckad att det inte finns någon tid att dröja sig kvar i längre förklaringar. Allting fortsätter snabbt vidare.

De som satte sin blå mjölk i vrångstrupen efter skillnaderna mellan The Force Awakens och The Last Jedi, kommer antagligen vilja gå i exil på en öde ö efter den här filmen.

Jag saknar dock ett riktigt djup. Det höga tempot gör att filmen inte riktigt lämnar den där ödesmättade, definitiva känslan som är önskvärd i en filmseries sista akt.

Jag är kluven till vad jag tycker om filmen. Mer så än jag någonsin varit. Det är inte den bästa Star Wars-filmen. Det är ett slut. Men kanske inte det slut som många hoppas på.

Samtidigt är jag underhållen. Jag har inte tråkigt någon gång under filmens 2 timmar och 22 minuter långa speltid. I filmens allra sista akt hålls ingenting tillbaka och det är där filmen verkligen glimmar till. Det är där vi får några scener som kommer etsa sig fast som filmens mest minnesvärda.

Och när jag slutligen lämnar biosalongen är det fortfarande en mening som ekar i mitt huvud.

Jag har inte sett något liknande.

Betyg 6 av 10

Ett fullspäckat äventyr som underhåller från början till slut.