Recensionen av detta spel görs flera år efter dess ursprungliga lansering Bedömningen och kommentarerna tar i akt både spelets ålder och dess hållbarhet ur dagens synpunkt.
Bland de allra första figurerna man ser från Star Wars är vitklädda soldater. Ondskans hantlangare som inte verkar vara så intelligenta eller händiga med laservapen. I de allra flesta Star Wars-spelen så har dessa stormtrupper varit våra fiender. I Episod II får vi veta mer om deras ursprung som klonsoldater, producerade i tankar för att kämpa för Republiken. I en mycket svår stund kommer dem som räddande änglar från skyn. De slåss på de ”godas” sida iallafall.
Eller gör dem verkligen det? I Republic Commando är du ingen hjälte. Någon ljussabel kommer du varken få se eller svinga. Du är en elitsoldat. Genetiskt är du en klon av prisjägaren Jango Fett som inte blev så bra som kaminoanerna hoppats på - du blev bättre. En defekt som gjorde att du kunde skapa dig en egen personlighet och bli en perfekt ledare för en grupp kommandosoldater som får göra uppdragen ingen vanlig klon klarar av.
Din träning är överlägsen, din rustning och vapen är bättre än normalt och dina tre kompanjoner är det bästa som klonlaboratorierna kunnat få fram vare sig det var medvetet eller ej. En fixar datorer med lätthet, den andre är duktig på att spränga saker medan den tredje närapå kan klassas som en psykopat med förkärlek för att skjuta på allt, vare sig det är levande eller ej.
Det första uppdraget utspelar sig på Geonosis. Som sig bör så är början av det lugnare slaget så att man lär sig alla kontroller och kommandon. Det går förvånande snabbt eftersom det är hyfsat enkelt. Det finns en universalknapp som fungerar otroligt effektivt och gör svåra saker plötsligt enkla. Här behöver man inte fippla över fel knappar när det börjar bli stressigt. Det är kloner som följer dig och dem lyder alla order du ger dem.
Miljön du rör dig i är väldigt välgjord. Det hörs att det är krig och vrakdelar ligger redan i mängder på marken. I överlag så är nivådesignen fint gjord och utmanande. Det finns oftast en hel del skydd man kan gömma sig bakom och du kan bestämma vart dina polare ska ställa sig. Till skillnad från många taktiska spel så har man oftast problem med gänget man styr. För att göra en lång historia kort så kan det vara riktigt svårt ibland att få dem att göra rätt. Men i Republic Commando så fungerar det otroligt väl, du pekar oftast ut vart dem ska stå var för sig och det är bara när man ska bryta upp dörrar folk samlas vid kommandon.
Vare sig man gillar att bestämma vart man vill ha gänget eller ej så klarar dem sig också bra på egen hand, utan dina direktiv. AI:n sköter sig för det mesta, även om den ibland kan få dina kompanjoner att frustrerande nog ställa sig mitt i ditt skjutfält. Men det finns också olika lägen för dina vänner; hur aggressiva dem ska vara, om du vill ha dem långt fram eller bakom dig.
AI:n för motståndaren är dock ganska annorlunda mot den dina kompanjoner har. Plåtskrot tänker oftast som plåtskrot. Dem är ganska rakt fram och bryr sig inte mycket om sina ”liv”. I heta eldstrider med många inblandade är det inte svårt att hoppa in i närstrid utan att ta någon nämnvärd skada. De mer mänskliga eller levande motståndarna är dock mer försiktiga och gömmer sig oftare bakom lådor eller runt hörn när det hettar till.
Och när det hettar till så blir det oftast blodigt, eller oljigt. Detta leder mig till att berätta nästa grej som faktiskt är högst ovanligt för spel. Du ser hela tiden världen genom visiret på din hjälm, som är utformad i den klassiska T-formen som för alla klonsoldater. Detta bjuder på en dos realism när du hugger tag i motståndaren och kör din kniv i honom så att blodet skvätter över visiret. Detta hände ofta för mig då jag inte räds att gå i närstrid med folk, eller robotar. På vissa nivåer är man också ute i regnet och då syns även vattendroppar på visiret vilket ger en bra atmosfärisk känsla i spelet. Om du är rädd för att du inte kan se någon så ska jag väl nämna att det snabbt torkas bort med en automatisk vindrutetorkare i high-tech format. Och nog krävs det en vindrutetorkare. Detta spel är mer våldsammat än något vi någonsin sett i Star Wars-sammanhang.
Spelet bjuder även på mer realism. Det är dem små detaljerna som gör allt. Jag älskar när fienden rör sig när dem är döda. Ser jag soldater gå över fallna fiender så är det illa att dem i de flesta spelen går rakt igenom kropparna. Här rör sig kropparna när man stampar förbi dem eller skjuter på dem. Ibland kanske man också är lite väl snabb när man tror sig ha mosat en fiende. Här får man inte ta något för givet. En B1 Battle Droid klarar fortfarande av att skjuta trots att huvudet är bortsprängt, och en Super Battle Droid som faktiskt ganska ofta bjuder på hårt motstånd kan fortfarande döda dig trots att han bara kryper på marken med nedre delen av kroppen ur funktion.
Sedan finns det givetvis sådana detaljer som förstör. T.ex. kan man ju undra varför det finns massa helande stationer utspridda överallt. När du står där i stridens hetta kommer du i och för sig vara rätt glad att du kan hela sig, men tänker man efter lite så kanske det inte är världens mest logiska händelse att hitta mängder med bacta (mirakelkur för levande varelser) när fienderna till mestadels är droider. Bättre vore det i så fall om man fick med sig en bunt medpacks varje uppdrag och/eller att man får bryta sig in i vapenförråd som det faktiskt borde finnas rätt gott om i krigszoner. Sedan originalvapnet man har. Är man elitsoldat vill man ju att det ska vara lite krut i bössan. Själv tycker jag den fungerar som en laserpenna som man bländar fienden till döds med. Nog för att man får ihjäl fienden, men det krävs oftast en stor mängd skott, även på det lättaste motståndet (en notis här är att spel som Crysis också fått kritik för liknande saker). Däremot känns de andra vapnen som prickskyttegeväret och granatkastaren betydligt kraftfullare och mer effektfulla.
När vi ändå är inne på vapen så kanske man ska nämna att man även får tre typer av granater, Jag gillar speciellt en som gör att motståndaren tar skada och samtidigt blir paralyserad. Riktigt kul när det kommer fyra-fem B1 Battle Droids och man lobbar in en sådan granat och sen går man in och gör slut på dem i närstrid utan att avlossa några skott. Rör man sig i cirklar kan man också plocka motståndare som Super Battle Droids på samma sätt, men är något mer riskfyllt.
Men tillslut så kommer vi också någon gång till lägen där vi helt plötsligt har slut på ammunition på alla de kraftfulla vapnen. Det är i sådana lägen som man är glad att man har gänget med sig. Utan dem dör man på ett ögonblick. Dem kan ta ens betäckning medans man letar mer ammo eller försöker hitta fiendens svaga punkt. Om dina fiender dock mosar dig ändå så är det inte över för det. Har du hanterat dina kompanjoner rätt så överlever dem och gör slut på den närmsta fienden. Dem kommer sedan med en kanske något stark defribillator som gör dig stridsduglig igen, hur mycket stryk du än fått. Ett förvånansvärt bra drag av LucasArts som gör spelet intressant även efter döden. Fast risken finns ju förstås även hela ditt lag dör, och när det händer får man börja om.
Som jag tidigare nämnde i korthet så är det ”vackra” miljöer vi möter genom spelet (om vi nu får kalla blodiga slagfält för det). Det är inte några stora områden man får röra sig runt, men istället är dem väldigt bra gjorda. Det känns varken tjatigt eller så upprepande att man får känslan att man redan varit där, utan det bjuds på variation även om det bara är tre olika platser man är på; Geonosis, inuti en Acclamator och Kashyyyk. Allting målas upp av Unreal Engine 2-grafikmotorn och det finns väl ingen del i det här spelet som inte är snyggare än Battlefront II som kom ut halvåret efter detta spel. Battlefront II var givetvis större men det är väl inte alltid det man söker efter. De allra flesta datorerna idag klarar nog av att maxa grafiken i Republic Commando och jag måste säga att det än idag håller måttet. Det kanske inte är Doom 3 eller F.E.A.R. som verkligen kan måla upp just dessa typer av miljöer, men Republic Commando skulle jag nog våga säga är det snyggaste Star Wars-spelet rent grafiskt sett och kommer nog vara det ända till The Force Unleashed släpps på marknaden. Explosioner, miljöer, bakgrunden, fienden och karaktärerna håller alla en hög grafisk nivå och själva rörelserna för kommandosoldaterna är väldigt nära för hur riktiga S.W.A.T. skulle röra sig. Vilket i sig inte är helt förvånande. Utvecklarna på LucasArts fick nämligen experthjälp, och gick en snabbkurs i hur riktiga soldater beter sig i farliga situationer.
Men sen har vi inget Star Wars-spel utan ordentligt med ljud. Galaxen är inte längre en glad felfri värld. Därför består musiken också bara av de mörkaste delarna av den klassiska Star Wars-musiken vi är vana vid. Sedan har det lagts till ytterligare mörk men stämningshöjande musik som också är allt annat än dålig.
Allt annat ljud från explosioner, fotsteg, laserskott, fiendens dödsskrik och den oftast bakomliggande ljudet av krig i bakgrunden som fungerar precis som den ska. Röstskådespelarna gör också ett fint jobb. Nästan som väntat så är det självaste Temuera Morrison som sköter rösten på huvudkaraktären (ganska viktigt egentligen med tanke på att det är ett spel om kloner). Alla andra sköter sig också bra och klonerna i spelet har som sagt en lite mer friare och kaxigare attityd än de flesta klonerna.
Förutom de små detaljerna som jag klagade på tidigare så tycker jag ändå jag har hyllat spelet tillräckligt. För spel har ju brister. I detta spel så syns det dock inte så väl. Det dem har gjort är ju alltid välgjort. Det är det som dem inte gjort som är det dåliga. Möjligheten till kooperativt läge är väl det första. Tänk er själv att spela med en kompis i detta spel, att samarbeta tillsammans mot målet. Helt underbart hade det varit och många av dessa typer av spel har denna typ av lägen. Det är ju extra konstigt med tanke på att spelet kretsar kring samarbete med dem andra klonerna i ditt lag. Spelet är även kort. Jag upprepar, spelet är kort. Runt tio timmar speltid i singleplayer. Multiplayer var något utvecklarna lade till eftersom det kändes som ett måste. Det är dock varken särskilt roligt eller engagerande och då kan man hitta mer njutning i väldigt många andra spel, Battlefront II är ett av dem.
Och friheten. Med spel som GTA 4 ute nu så förväntar sig folk lite valmöjlighet. Här är dock spelet helt linjärt. Visst får du välja hur du ska hantera dina kloner, men annars går du bara åt ett håll utan mer än rent taktiska valmöjligheter. Sen mer vad det gäller klonerna. En är datahacker, en fixar bomber och en är skjutglad. Dem är tre personer men ändå en. Dem knäcker datorer lika snabbt, planterar bomber lika snabbt och är lika bra med vapen allihop. Visst är det bra rent spelmässigt, men detaljer...
Kontentan av det hela är i alla fall att det är ett riktigt snyggt och välgjort actionspel som dock inte är helt felfritt. Spelet bjuder på en ny vy att se Star Wars-världen på som inte alls är så go’ och mysig trots att man slåss på de godas sida. Striderna är annorlunda jämnfört med Battlefront-spelen som de flesta Star Wars-fansen lirat och det med positiv bemärkelse. Kontrollerna i spelet är enkla precis som motståndet oftast är även om vissa bossliknande fiender kan tåla en hel del stryk om man inte vet deras svagheter. Spelets egna svagheter är få eftersom det är väl genomarbetat om än kanske litet innehållsmässigt. Men annars har vi här ett av de mest actionladdade spelen vi någonsin sett LucasArts göra och som möter sig bra mot de andra konkurrenterna med liknande spel. Till skillnad från exempelvis Battlefront II så är Republic Commando ett spel som även drar publik utanför Star Wars-kretsarna. Så starkt är det faktiskt.
Betyg: 8
Det behövs mer av denna typ av mörka Star Wars-spel.