Format: Wii, Nintendo DS, PlayStation 2, PlayStation 3, PlayStation Portable, Xbox 360, Mobil, iOS
Genre: Action-äventyr
Utvecklare:

LucasArts (PlayStation 3 och Xbox 360)

Krome Studios (PlayStation 2, PlayStation Portable och Wii)

n-Space (Nintendo DS)

Universomo (iOS och mobil)

Utgivare:

LucasArts

THQ Wireless (iOS och mobil)

Åldersgräns: Från 16 år
Utgivningsdatum:

19 september 2008

För fyra år sedan så kom dem på LucasArts på att det var dags att för att lägga grunderna för ett Star Wars-spel för den senaste generationens konsoler. Dem började med att rita massa bilder, konceptmålningar som det heter, samtidigt som man försökte fila fram idéer till en handling. Ett Darth Maul- och ett wookiee-spel var på tapeterna innan George Lucas själv kom in i bilden och hjälpte teamet. Dem vilja göra något storslaget. Dem vilja göra något som verkligen var troget Star Wars. Kraften skulle bli en central punkt i spelet och till slut så lades grunderna av Star Wars: The Force Unleashed upp på ritbordet.

Denna recension är baserad på Wii-versionen av The Force Unleashed. Recensionen fungerar även utmärkt till PlayStation 2-ditot, om man tänker bort dem Wii-exklusiva funktionerna (kontrollerna och flerspelarläget). Detta måste sägas eftersom vi nu helt plötsligt går från LucasArts och istället hamnar hos Krome Studios i Australien. Varför inte LucasArts själv tog på sig uppgiften att utveckla bl.a. Wii-versionen är p.g.a. att de inte har manskapet att kunna utveckla spelet till så många plattformar som de tänkt sig. De ville att alla som har en spelkonsol skulle få möjligheten att spela spelet. Varför detta inte inkludera PC har fått många människor upprörda. Det är dock inget jag tänker fortsätta diskutera utan jag ska nu gå vidare med Wii-versionen som jag spelat igenom.

Och vad är Wii-konsolen egentligen? Det är i princip den minsta stationära konsolen som finns på marknaden. Processorkraften är knappt bättre än den i PlayStation 2 och är därmed betydlig svagare än Xbox 360 och PlayStation 3 vad det gäller att måla upp snygg grafik på TV-skärmen. Den har dock två kontroller som gör att den skiljer sig väldigt mycket från alla andra konsoler. Det blev Krome Studios uppgift att utnyttja denna fördel till max.

Så vad är det första man får göra när man startar spelet? Jo, man får glömma allt man sett om spelet eftersom grafiken inte är i närheten av det. All TV-reklam och annan reklam för den delen visar bara bilder och filmer från 360/PS3-versionerna. Alltså, skillnaderna är så stor att det inte hade räckt med en PC-version av spelet då Wii-versionens grafik hade varit lägsta inställningen medan 360/PS3-versionernas hade varit maxade grafikinställningarna. Skillnaderna hade krävt att det släppts två PC versioner. Hoppas ni på ett ungefär förstår vad jag vill komma till. 360/PS3-versionerna har bland de snyggaste ansiktsanimationerna som gjorts i något spel, texturerna är väldetaljerade, miljöer och specialeffekter som explosioner är riktigt fina, versionerna har euphoria och DMM som är båda är kraftfulla och nyutvecklade tekniker som tillför en hel del i det visuella i spelet. Allt detta är dock inget som Wii-versionen har. The Force Unleashed på Wii ligger nog inte ens i toppenstriden som snyggaste spelet på just Wii.

Som Darth Vaders lärling får du ge dig på både rebeller som stormtrupper genom spelets gång.

En stor, stor suck kan nog höras från de allra flesta läsarna nu. Nu har ni nog redan bestämt er för att inte skaffa spelet. Lova mig dock att läsa vidare, snälla. För som Wii-konsolen redan bevisat flera gånger tidigare så är ett spel långt mer än bara grafiken.

För när man startar detta spel, efter att ha studerat den tråkiga huvudmenyn några få sekunder, så är det ändå ett Star Wars-äventyr man ger sig ut på. Om det är något som producenterna har lovat så är det ett nytt kapitel i Star Wars-världen. Man ska upptäcka en del av perioden mellan den senaste filmen och den allra första, alltså mellan Episod III och IV. Och det är inte med en liten smäll som spelet sätts igång. Dina allra första steg tar du som en av de mörkaste personerna i hela filmhistorien: Darth Vader.

Det är inte omöjligt att du spelat som Darth Vader tidigare i något spel, men det finns ingen chans att du spelat som honom så som du gör i The Force Unleashed. I tredjepersonsvy så ska du som Vader lära dig grunderna i spelet (även om det finns en tutorial man kan köra innan). Du befinner dig på Kashyyyk, Chewbaccas och alla andra wookiees hemplanet. Du är inte där för att hjälpa dina egna soldater i striderna, utan du är där för att hitta och förgöra jediriddare som gömmer sig där. På din väg dit så möter du flertalet fiender som försöker stoppa dig. Med Kraften på din sida, och mörk som den är, så har de inte en chans. Lyft upp dem och släng iväg dem, släpp dem ner för stup, ta ett stadigt strypgrep på dem med hjälp av Kraften tills de kvävs eller något knäcks, kasta stora stenar på dem eller varför inte din ljussabel rakt i magen på dem? Valet är ditt hur mörk du vill vara. Jag lovar i alla fall att det känns mäktigt när Vader går där sakta genom slagfältet, för varför behöver han springa?

Vid det här läget så har man också förmodligen glömt bort hur fult det egentligen är. Kanske när man fastnar någon gång och tittar sig omkring, frågandes vad man ska göra. Då känns spelet inte lika fräscht längre. Men skam den som ger sig, skam den som inte känner suget att låta en dras med i berättelsen. Det är nämligen kul att jaga jediriddare. Alla jediriddare i spelet är i bossform. Och det är väl lite speciellt när man möter en sådan. Alla har de sina svagheter och efter lite testande så märker man vad som utdelar mest skada. Sen händer det något när mätaren på fienden börjar nå sitt slut. Plötsligt så ber skärmen en att röra sina kontroller på ett visst sätt. Nu så visas det en förinspelad spelsekvens där du inte har kontrollen över vad som händer utan det krävs att du rör dina kontroller i en viss kombination. Misslyckas du så avbryts sekvensen, lyckas du så får du en ibland väldigt snygg avslutningsattack på en boss. Förmodligen ser det mycket snyggare ut på 360/PS3, men jag känner mig ändå klart nöjd med vad Wii-konsolen har att bjuda på. Det är helt klart underhållande att upptäcka och genomföra istället för att bara se en slutsekvens när livsmätaren på bossen är slut.

När du dock har klarat av din första boss så tar spelet sig en ganska ordentlig vändning. Genom sin resa till Kashyyyk så har Darth Vader hittat en liten pojke med en otrolig potential vad det gäller kontakt med Kraften. Vader känner sig manad att utnyttja detta och tar pojken som sin hemliga lärling. Hemlig eftersom kejsaren Paplatine inte får veta detta, det strider mot sithernas lagar att det inte får finnas mer än två sither vid samma tidpunkt.

Pojken växer i alla fall upp (på ett ögonblick i spelet, bokstavligt talat), adoptivpappan Vader skickar ut pojken som nu har kodnamnet Starkiller för att testa hans krafter. Det är egentligen nu som spelet börjar när man startar på en TIE fighter-fabrik för att döda en jedi som belägrar stationen. Starkiller är som väntat inte alls som Darth Vader. Han är mycket snabbare, men tyvärr också mycket oerfaren. Hans/dina krafter är reducerade ett snäpp jämfört med när du spelade som Darth Vader. Du kan dock skjuta blixtar ur händerna. Det är även nu som din poängsamling börjar. Du får poäng för alla du dödar. Ju mer komplicerat och ju fler du kan plocka samtidigt, desto mer poäng får du. Dessa poäng använder du sedan för att levla upp/utöka dina krafter. Och även om varje kraft ”endast” har fyra nivåer, så blir det ändå en hel del kul. Varför? Jo därför att det finns betydligt fler krafter än i t.ex. Jedi Knights-spelen. Och man kan som väntat även kombinera dem lite hur man vill.

Och förutom handlingen som verkligen är toppen då du som Starkiller jagar jediriddare så kommer även en hel del oväntade vändningar som får en att sitta som fastklistrad vid skärmen, så är det ändå inte handlingen som är spelets höjdpunkt. Handlingen är inte perfekt, friheten i spelet är under all kritik, grafiken har sett betydligt vackrare dagar, bandesignen är varken utmanande och de osynliga väggarna är mäkta störande ibland. Så vad är det då som höjer detta spel? Vad är det som gör att spelet lyckats vända precis före ytan innan det blir ett magplask? Mitt svar är utan tvekan handkontrollerna.

Jag är inget jättestort fan av Wii, utan jag föredrar att spela på min PC, men The Force Unleashed är i alla fall mitt tionde Wii-spel, så jag har fått testa på en del och använt mig att de unika Wii-kontrollerna. Och jag har nog aldrig haft så kul med kontrollerna sen jag lirade Wii Sports första gången. Så himla härligt är det faktiskt. Att man bara lyckas träffa det föremål man tänkt sig tre gånger av fyra gör inte mycket. När det blir rätt, som det allra oftast blir, så känns det verkligen som man är inne i spelet och gjort det på riktigt. Förklarar nedanför varför:

  • Force Push kräver att du trycker din nunchuk framåt.
  • Choke kräver att du vänder upp och ner på din nunchuk.
  • Lightsaber Throw kräver att du håller i A-knappen samtidigt som du trycker din Wii-remote framåt.
  • Repulse kräver att du håller i två knappar och trycker ihop båda dina kontroller.
  • Maelstrom kräver att du håller in fyra knappar, laddar upp innan du trycker dina kontroller ifrån varandra för att släppa lös en chockvåg.

Sen har vi också kraften som nog de flesta kommer använda i överflöd, vilket är Force Grab som gör att du lyfter upp din motståndare. Med din spak på nunchuken så kan du flytta din fiende vart du vill. Vill du gå vidare så finns flera alternativ. Ljussabel i magen är alltid populärt, annars kan du också med ett snabbt ryck med spaken slänga iväg honom, direkt in i en vägg eller ut för ett stup, eller rakt in bland dina andra fiender. Att använda Force Grab på stora stenar tycker jag är kul, dem är så hårda att kasta mot folk. En speciell attack som också har blivit en favorit är när man möter mer stryktåliga soldater senare i spelet och först plockar upp dem med Force Grab, sedan viftar man litegrann med Wii-remoten för att plocka upp alla närliggande föremål som sedan flyger i hög hastighet mot soldaten man först plockade upp. Man känner inte att man vill vara en snäll gosse i detta spel. På ett sätt tycker man synd om alla stormtrupper, men ändå inte...

Spelet går ju faktiskt ut på, vilket framkommer väldigt tydligt, att använda Kraften för att mosa folk i massor. Krafterna blir fler och fler samtidigt som de blir kraftfullare (även om det inte blir någon jätteskillnad precis). Det är dödsskönt de första timmarna. Men sen blir det ändå bara tjatigt. Alltså, man gör inget annat. Ens enda delaktighet i spelet är att göra sig av med folk. Sen vilar man medan det spelas upp en filmsnutt. Sedan mosar man mer folk, filmsnutt, och mer mosa, mosa, mosa. Vissa fiender gör att man kanske dör då och då när man inte lärt sig döda dem tillräckligt snabbt, men sen fortsätter det bara. Nonstop. Du gör inga livsavgörande val i spelet mer än att bestämma vilka krafter du vill utöka. Sedan kommer några utfyllnadsgrejor som att samla ljussablar, ljussabelskristaller och holokroner. De ger faktiskt inte mycket för spelupplevelsen. Sedan då? Det är nästan inget mer. Spelet bjuder inte på några speciella problemlösningar, inga utmaningar alls genom bandesignen, kanske en holokron som är svår att hoppa till och kräver lite mer exakt precision. Men vill man bara vidare i spelet så är det mycket sällan problem. Det är nästan som att utvecklarna vill att man bara ska drivas av sina djuriska instinkter, ungefär som Starkiller gör i handlingen. Han är inte en stor tänkare precis då Vader inte gett honom en sådan uppväxt. Så blir det också när man interagerar med alla andra i spelet. Det går helt enkelt inte. Spelet är faktiskt så linjärt att det bara finns en väg att vandra. Det är faktiskt inte bara linjärt, det är verkligen fullständigt linjärt. Du väljer inte vad Starkiller ska säga utan det är bara rena filmsekvenser som visas. Ett enormt tapp och stort misstag för alla Star Wars-älskare som spelat något av KOTOR-spelen. Dess fans är helt bortglömda och för mig är detta då en stor besvikelse. Det är ju faktiskt väldigt få spel som släppts de senaste åren (!) som är så linjärt som The Force Unleashed. Och när vi snackar storspel, så ligger The Force Unleashed ännu sämre till. Till spelets försvar så finns det ett större val framåt slutet, men det känns mest som en nödlösning från utvecklarnas sida för att vi som spelar spelet inte ska kunna säga att spelet är helt linjärt. Det gör vi alla fall. Spelet är linjärt.

Och med valmöjligheterna i åtanke så måste hållbarheten i detta spel verkligen tas upp. Jag tar KOTOR-spelen som jämförelse eftersom dem visar min poäng. En normal spelomgång där kan gå på runt 25 timmar. Kanske mindre, ibland över 30 timmar. De har så mycket val som kan göras att 100 timmar lätt kan spenderas på dem. Man har så många anledningar att spela om spelet och då saknar dem ändå multiplayer. The Force Unleashed spelade jag klart på under åtta timmar. Start och stopp. En handling på under åtta timmar. För kort! Efter en andra spelomgång så har man letat upp alla (eller 98 %) grejor som finns att hitta i spelet. Då har man ansträngt sig också, för det finns inget större sug att leta dessa rätt betydelselösa saker då de inte ändrar något i spelet. Under 20 timmar spenderade. Men nu har vi ju multiplayer! Wii-Dual Mode är något Xbox 360- och PlayStation 3-versionerna faktiskt saknar helt. De får nöja sig med singleplayer. Ska vi skatta oss lyckliga? Nej. nio banor och 27 karaktärer går att låsa upp. Multiplayer är fult och simpelt och efter en timme så har du testat det mesta och ledsnat. Gillar du att ha det simpelt så kanske du får ut några timmar extra. Men jag måste konstatera att multiplayer-delen inte var något utvecklarna ansträngde sig på. Det finns inga botar att möta utan du måste hitta en polare och ”tvinga” honom att spela. Inga spellägen finns direkt utan det är bara pang på varandra en- till femminutersmatcher eller en till fem knockouter. Okej, det fanns många karaktärer. Stor chans att ens favojedi eller -sith är med. Men när alla jedis skjuter ljusblixtar så märker man hur liten variationen är.

Wii-versionen innehåller även multiplayer där man möter varandra, dock utan internetstöd.

Men jag tror ändå att jag vill komma tillbaka lite med en känslosak i spelet. Och det är inte om dramatiken i handlingen, för grafiken tillåter inte att känslorna hos personerna syns så väl, det handlar heller inte om djupet hos karaktärerna, för den mycket kortfattade handlingen ger inte plats åt någon annan än Starkiller. Kanske känner man något för Juno, men det känns ändå hastigt då folk kommer in i spelet och sen försvinner illa kvickt. Så det är ingen av dessa grejor. Utan det är musiken. Den är som alltid storslagen. Och denna gång så finns det även över en halvtimmes extra nyskapande musik just för The Force Unleashed, och den är verkligen i toppklass. Vill man verkligen lyssna noga så finns det ljudklipp att hämta från Internet. Det är ett enastående verk och precis som med storyn och kontrollerna så bidrar det med stämningen i spelet, och man får verkligen den där Star Wars-känslan. Kanske dock bra om man ändrar i inställningarna för att höja musiken lite mer. Ett tips bara. Man kan inte få för lite av den musiken.

Kanske ska ge mig på en sammanfattning trots att det inte är helt lätt. Mina första tankar är att spelet är en stor besvikelse. Och jag stannar också vid dem tankarna. Det var verkligen det. Detta av anledningen att förväntningarna var skyhöga. LucasArts bär nog skulden för det. Men, jag säger men. Vad var det dem lovade? Jo, ett nytt kapitel i Star Wars-historien, något som fyller ut mellan filmerna. Detta gjorde dem bra. Det var en handling som höll. LucasArts lovade också att man skulle få ”kick some ass with the Force”. Detta var något dem verkligen höll. Det är så mycket smörj man kan ge stormtrupper och annat. Men ett spel kan ju inte bara vara detta, vilket det inte är och vilket The Force Unleashed visade. Det är på tok för linjärt, med inga viktiga val alls att göra, man kan inte ens byta svårighetsgrad på Wii-versionen. Det är också på tok för kort. Vad dem tänkte på vet jag inte. Det är fullt möjligt att varva spelet på en helgdag. Brist på valmöjligheter och brist på innehåll drar verkligen ner hållbarheten i detta spel. Faktiskt bland det sämsta vi sett i ett Star Wars-spel av denna typ. Multiplayer räddar inte spelet, inte heller de få korta extra nivåerna som syns här men inte på Xbox 360 och PlaySation 3. Vill knappt nämna det då man mycket hellre vill se att dem lagt ner mer tid på det grafiska innehållet. De har inte utnyttjat Wii-konsolen till max även om de lyckats fullt ut med kontrollerna.

Mina sista ord är väl att det är ett hyfsat actionspel och ett rätt viktigt Star Wars-spel om man ser till handlingen. Men att detta var en storsatsning av något slag från LucasArts sida märks inte av. Spelet hade kunnat bli så mycket mer bara det haft mer frihet, djupare inblick hos karaktärerna och ett allmänt större innehåll vad det gäller allt annat.

Betyg: 7

En stor besvikelse som ändå har några mycket starka sidor som gör spelet köpvärd.