Det är tio år sedan vi senast satt i en biograf och såg en ny, riktig Star Wars-film. Den gången var det Revenge of the Sith, och det sades bli den sista Star Wars-filmen någonsin. Det var dåtidens sanning. Men någonstans längst vägen så ändrades saker och ting. I hemlighet påbörjades arbetet med nya filmer och rätt som det var så hade Disney både köpt upp Star Wars och utannonserat The Force Awakens.

Return of the Jedi hade i mina ögon det perfekta slutet. The Force Awakens har det ganska otacksamma jobbet att försöka bygga på en historia som i all väsentlighet redan är avslutat.

Det är ett 30 år långt hopp mellan Return of the Jedi och The Force Awakens. Filmen börjar med att Luke Skywalker är försvunnen. Hela galaxen söker efter honom. Motståndsrörelsen är honom på spåren men så även den Första Ordningen under ledning av general Hux och Kylo Ren.

Väldigt mycket har dock förändrats i galaxen sedan vi senast besökte den och det är stundtals svårt att förstå, inom filmens ramar, exakt vad som hänt. Många frågor väcks redan tidigt i filmen och alla får inte heller ett svar.

Tidigare hade vi exempelvis rebellerna och Imperiet. Ett relativt lätt koncept att greppa. Nu har vi istället tre fraktioner: Republiken, Motståndsrörelsen och Första Ordningen. Exakt hur de förhåller sig till varandra förklaras inte nämnvärt.

Det är lätt att se att Motståndsrörelsen är sprungen ur rebellalliansen och Första Ordningen ur Imperiet, så varför inte bara behålla de gamla namnen och göra livet lite lättare för oss biobesökare?

Det är en fantastisk ensemble man satt ihop och många intressanta rollfigurer som jag gärna ser mer av. Poe Dameron skulle tveklöst kunna bära upp en egen spinoffserie, och Rey är en karaktär helt utan ursäkter och som jag tror många kommer se upp till. Och då ska vi inte ens tala om den värme man fylls av när man får återse de klassiska hjältarna såsom Han Solo, Chewbacca och Leia.

Den nya skurken Kylo Ren är en person med mörka krafter och ett dunkelt förflutet. Om man jämför honom med Darth Vader, filmhistoriens bästa skurk, så faller han tämligen platt. Ren har förvisso inte samma pondus men är å andra sidan både mäktigare än alla vi sett tidigare och betydligt mer labil. Ju mer vi lär känna honom under filmens gång desto mer intressant blir han.

Den andra antagonisten, general Hux, ska verka som en motpol till den mystiske Kylo Ren. Hux är i stället en kallhamrad militär styrd av logik (nåja) med ambitiösa planer för galaxen. Men de två karaktärerna spelar inte så bra mot varandra. Generalen blir i mångt och mycket en karikatyr av Adolf Hitler som blir svår att ta på allvar. Vilket för oss in på bristerna i manuset.

Även om George Lucas påbörjade arbetet så var han aldrig direkt inblandad i The Force Awakens. Lucas eget utkast skrotades till förmån för ett skrivet av J.J. Abrams och Lawrence Kasdan. Det finns säkert flera som jublar åt Lucas är ute ur leken, men i det här fallet är det inget positivt. Abrams och Kasdan har knåpat ihop ett manus som både spretar åt alla möjliga håll och inte är särskilt originellt.

Abrams kärlek till originaltrilogin blir ibland påträngande tydlig. De flesta som sett filmerna vet redan vad som är ikoniskt. Men Abrams slår oss nästan i ansiktet med övertydliga referenser och återanvändningar av repliker och situationer. Det är fanservice på absolut sämsta nivå och som om han stundtals glömmer bort att hans uppdrag är att göra en ny film och inte en nyinspelning av de tidigare filmerna.

Samtidigt så missar man helt målet när det kommer till de sakerna som verkligen karakteriserade de gamla Star Wars-filmerna. Äventyrslustan när man svingar sig över bottenlösa avgrunder och slåss mot omöjliga odds har till viss mån bytts ut mot putslustig dialog där man snarare försöker driva hem en poäng genom vad karaktärerna säger än vad de faktiskt gör.

Jag kommer på mig själv att jag under stora delar av filmen inte alls bryr mig om filmens handling. Första halvan av filmen känns stundtals mer som en väldigt bra fanfilm än en riktig Star Wars-film. Det blir lite för glättigt, lite för mycket hoppande från det ena stället till det andra utan att det egentligen ger så mycket mer än att det fyller ut filmens speltid.

Det blir tyvärr väldigt tydligt att varken Abrams eller Kasdan besitter den kunskap om mytologi som George Lucas så elegant vävde in i sina filmer.

Men precis när man börjar ifrågasätta om filmen har en röd tråd så tar filmen nya tag. Det är först mot andra halvan av filmen som jag känner att jag verkligen gillar det jag ser. Filmen bygger långsamt upp ett crescendo som fullkomligt exploderar. Slutet är vansinnigt spännande.

Luftstriderna är förvisso inte lika storslagna som de varit i andra filmer men väger upp detta med att vara hårresande, gastkramande och bättre än det mesta vi sett tidigare.

Många förväntar sig nog, och vill gärna intala sig, att The Force Awakens rent stilistiskt är närmare originaltrilogin än prequeltrilogin. Det stämmer inte. Om man skulle sätta prequeltrilogin och originaltrilogin på en axel med en viss distans mellan sig så skulle man nog placera ut The Force Awakens ännu längre bort från originaltrilogin än vad prequelfilmerna är.

Det borde även vara förväntat. Alla filmer är sprungna ur sin egen tid och har sin egen unika stil och ton. Men istället för att låta det vara en last så anser jag att man bör omfamna det som gör såväl trilogierna som de enskilda filmerna unika.

Det ska dock sägas att det är mycket svårt att som Star Wars-fan recensera en Star Wars-film efter en tittning. Jag hade liknande konfliktfyllda känslor när jag såg Revenge of the Sith, en film som senare kom att växa och bli en av mina favoriter. Kanske är det så även med den här filmen. Men just här och nu är jag inte begeistrad.

Men en sak är säker. När eftertexterna börjar rulla så längtar jag redan efter fortsättningen i Episod VIII, och det måste väl ändå vara det bästa betyget man kan ge en film.

Betyg: 7

En helt okej Star Wars-film som bygger upp inför en efterlängtad fortsättning.