Rogue One är redan från start i ett väldigt otacksamt utgångsläge. Det är inte bara den första fristående Star Wars-filmen utan även den första nya filmen sedan den nästan omåttligt framgångsrika Episode VII: The Force Awakens.

Det finns även en annan viktig distinktion mellan de två. Om Episode VII: The Force Awakens var en film för den breda publiken så är snarare Rogue One en film för fansen.

Filmen har på grund av sin placering i tidslinjen väldigt tydliga kopplingar till Episode IV: A New Hope från 1977. Grundpremissen är rebellernas försök att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan. Jyn Erso rekryteras för att utföra uppdraget innan Imperiet och direktör Krennic färdigställer sitt nya supervapen. Därefter börjar en historia som är både mörkare och vuxnare än vi är vana vid. Stundtals nattsvart.

Är man ett fan och har koll på sina saker så finns det mycket mer att hämta. Det är tydligt att såväl regissören Gareth Edwards och manusförfattarna är fans av Star Wars i stort. Eller så börjar Lucasfilms Story Group äntligen ge lön för mödan. Det blinkas och flirtas med publiken –  vissa saker mer uppenbara än andra. I den aspekten lär alla fans hitta något att älska. Mer vill jag inte avslöja. Det är bättre att uppleva filmen.

Det är viktigt att förstå att dessa fristående filmer har möjlighet att avvika från den klassiska Star Wars-formeln. Det gör man. Känslan är absolut där men vissa biobesökare kommer nog sätta sina popcorn i vrångstrupen när filmen river igång i ett rasande tempo och därefter ökar.

Inte undra på att George Lucas gav tummen upp åt filmen. Utan att gå in på detaljer så kan det knappast bli snabbare och mer intensivt.

Produktionen har varit mycket omtalad. Flertalet manusförfattare har kallats in för att putsa manuset, man gjorde en hel del reshoots på Disneychefernas begäran, och i sista stund byttes kompositören ut.

Det är lätt att tro att Rogue One skulle vara en salig röra. Men om det nu verkligen stämmer att det varit en problemtyngd produktion så är det inget som märks i slutprodukten. Det är på intet sätt ett mästerverk och man uppfinner inte hjulet på nytt. Vissa delar skulle definitivt behöva finputsas – datoranimationerna är fantastiska om än inte riktigt i hamn – men samtidigt är det så häftigt att man måste ha överseende med det.

Det är många karaktärer att hålla reda på. Fantastiska hjältar. Skurkarna är inte sämre. Prisas bör även ensemblen. Sällan har vi skådat en film med så stabila skådespelarinsatser.

Jag tror inte att jag någonsin känt mig så upprymd som efter första visningen an Rogue One. Man vill ställa sig upp under filmens gång, applådera och heja på både hjältarna och skurkarna. Om Gareth Edwards någonsin känner för att göra ytterligare en film så står jag bakom honom.

Ett varningens ord. Filmen rekommenderas från 11 år vilket betyder att barn från 7 år får se den i vuxens sällskap. Var försiktig med att visa filmen för de allra yngsta.

Betyg: 9

Trots att det är den mörkaste och tyngsta filmen hittills så spår den en mycket ljus och lovande framtid för Star Wars.