George Lucas var mitt inne i slutarbetet med filmen Sista natten med gänget som han både skrev och regisserade. Efter floppen med THX 1138 krävde Warner Brothers tillbaka de $ 300 000 de lånat till filmbolaget American Zoetrope.

American Zoetrope hamnade i ekonomisk kris och flera hoppfulla filmskapares karriärer gick i stöpet. Lucas var en av de få som tog tillfället i akt att skapa något nytt.

Tom Pollock – en advokat som hade haft hand om upphovsrättstillstånden för musiken i Sista natten med gänget – föreslog att Lucas skulle starta ett eget företag. Det var inte menat till något annat än att minimera skattekostnaderna. Företaget fick namnet Lucasfilm Ltd. och fick agera produktionsbolag till den nästan färdiga Sista natten med gänget.

Eftersom Lucas inte behövde övervaka de sista faserna i produktionen av sin film så började han fundera på vad han skulle göra härnäst. Lucas sa till sin agent Jeff Berg att det bara var två projekt som intresserade honom: en science fiction-film och Apocalypse Now.

Apocalypse Now – en historia om en soldats resa under Vietnamkriget – var tänkt att spelas in på plats i Vietnam medan kriget fortfarande var aktivt. Den skulle filmas med en 16 mm filmkamera som skulle ge filmen en smutsig och realistisk dokumentärkänsla. Men på grund av det politiska läget så stängdes gränserna till Vietnam för alla filmare. Lucas var tvungen att ge upp allt hopp om att få göra filmen.

Lucas fick istället fokusera på sitt science fiction-projekt: en filmversion av serien Blixt Gordon som var en av hans största influenser under uppväxten. Men den italienske producenten Dino De Laurentiis ägde redan filmrättigheterna och hade inga planer på att sälja dem vidare till Lucas.

Lucas tog istället sina idéer från både Apocalypse Now och Blixt Gordon och kombinerade dessa till en fantasifull rymdberättelse som utspelade sig i det 32:a århundradet. Han skrev en kort sammanfattning med titeln Journal of the Whills som han visade Jeff Berg.

Berättelsen var snabbrörligt och beskrev detaljerat många karaktärer som färdades till många världar. Jeff Berg visste ingenting om science fiction men förstod att det handlade om någonting helt annorlunda än de filmer som Hollywood dittills hade gjort.

”Jag visste mer om handlingen baserat på vad George hade berättat för mig än vad som stod i den korta sammanfattningen han skrivit.”

– Jeff Berg.

Berg föreslog att Lucas skulle skriva om sammanfattningen, ta bort den komplicerade bakgrundshistorien och betona det som filmstudiorna skulle kunna lockas av, nämligen exotiska karaktärer och spektakulära specialeffekter.

Den 25 maj 1973 hade han skrivit färdigt en fjortonsidig synopsis med titeln The Star Wars. Berg och Lucas skickade in sammanfattningen till filmbolagen United Artists och Universal i hopp om att kunna få $ 20 000 för att finansiera skrivandet av ett fullständigt manus. Båda filmbolagen sa nej. United Artists trodde att filmen skulle bli för dyr att producera medan Universal inte hade någon tro i att Lucas skulle klara av att sköta projektet.

Det såg mörkt ända tills den 35-årige Alan Ladd Jr. – som precis hade tillträtt en chefsposition på Twentieth Century-Fox – började visa sitt intresse. Både Ladd och Lucas delade intresset för gamla filmer.

”När han sa ’Den här sekvensen kommer att vara som Slaghöken’ eller ’Den här som Kapten Blod’ eller ’Den här som Blixt Gordon’ visste jag precis vad han menade. Det gav mig tilliten till att han skulle kunna klara av det.”

– Alan Ladd Jr.

Tio dagar senare skrev Lucas under ett preliminärt 17-sidigt avtal med Twentieth Century-Fox där han skulle få $ 50 000 för att skriva The Star Wars och ytterligare $ 100 000 för att regissera den. Gary Kurtz skulle producera filmen.

Tom Pollock var snabb med att bilda företaget The Star Wars Corporation: ett dotterbolag till Lucasfilm som skulle skydda moderbolaget från alla ekonomiska och juridiska handlingar med Twentieth Century-Fox. I ett smått surrealistiskt drag fick Lucas skriva under ett kontrakt med sig själv där Lucasfilm lånade ut ”George Lucas” som regissör till The Star Wars Corporation.

Det bestämdes även att The Star Wars Corporation skulle få 40 procent av intäkterna från filmen. Resterande 60 procent skulle tillfalla Twentieth Century-Fox.

Lucas spenderade åtta timmar om dagen vid skrivbordet. Han använde fortfarande en hård blyertspenna och samma typ av papper som hans far sålde hemma i Modesto. När han bjöd hem vänner på middag brukade han läsa delar av manuset för dem. Utifrån deras reaktioner gjorde han ändringar.

Mycket av handlingen lånade han från sitt eget liv. Darth Vader härstammar från Lucas förhållande med sin stränge far, Luke delar mer än bara namn med filmmakaren och Imperiet har starka kopplingar till filmindustrin i Hollywood. Med tiden blev även berättelsen metaforer för Richard Nixons och Adolf Hitlers idéer.

Lucas var inte särskilt insatt i science fiction-genren och gillade snarare den typen som var mindre fokuserad på teknik och mer på äventyr.

Ju mer manuset bearbetades blev det även mer likt Akira Kurosawas film Den vilda flykten. Vid ett tillfälle övervägde Lucas och Kurtz att köpa rättigheterna till att göra en nyversion av just den filmen, men bestämde sig istället att fortsätta med manuset man påbörjat och istället ta bort stora delar av parallellerna. Problemet kom alltid tillbaka till att manuset liknade något som tidigare gjorts. Dune och Trollkarlen från Oz var bara några av de historier som folk såg likheter till.

Var och varannan vecka flög Lucas till Los Angeles för att visa manuset för makarna Huycks. Willard Huyck var en skolkamrat till Lucas från filmskolan USC och hade tillsammans med sin fru Gloria Katz tidigare putsat manuset till Sista natten med gänget. De gav sina kommentarer om vad som fungerade och inte fungerade, och Lucas antecknade flitigt.

Manuset blev mycket omfattande och spände nästan 200 sidor. Lucas insåg att han var tvungen att dela upp sin berättelse i tre delar. Den första delen skulle bli filmen han fått pengar för att göra. Men han tänkte inte slänga bort de resterande delarna som han spenderat månader på att skriva.

I maj 1974 hade Lucas skrivit färdigt sitt första grova utkast av manuset till The Star Wars. Det 132 sidor långa manuset och dess episka handling blev en varningsklocka för Kurtz. Manuset innehöll flera brister; för många karaktärer, för mycket handling, konstiga namn och komplicerade scener. En kopia skickades till Alan Ladd Jr. medan Lucas fortsatte att arbeta med nya utkast.

Handlingen ändrades dramatiskt. Eftersom Lucas avskydde att skriva intima scener strök han prinsessans roll i handlingen helt och hållet. Men ingen tycktes gilla idén med bara manliga karaktärer så han tog tillbaka flickan, först i form av fjortonåriga Zara och i senare utkast som en vacker och ung sextonårig flicka vid namn Leia med gudsliknande krafter. Han Solo var även en karaktär som förändrades. Från en grönhudad utomjording till en frilansande pirat. Lucas hund Indiana – som senare skulle låna sitt namn till Indiana Jones – blev inspiration till Han Solos trofaste vapendragare Chewbacca.

Lucas hade spenderat mycket tid åt att studera sagor och kom under sitt skrivande i kontakt med Joseph Campbells bok Hjälten med tusen ansikten. Lucas insåg att han omedvetet hade följt Campbells regler för hjälteresan. 

Joseph Campbell skrev att alla mytiska hjältar – oavsett kultur eller tidpunkt i historien – delade samma element som kunde klassas som en monomyt. Även om det finns variationer så är grunden att hjälten uppmanas till äventyr, reser till en främmande verklighet och ställs inför prövningar, för att slutligen återvända till vardagen med en konkret eller abstrakt gåva.

Berättelsen började långsamt ta form till det vi är bekanta med idag. Kanske är det på grund av Lucas uppskattning av Campbells analys av mytologi som blir Luke en ensamvarg vars far är en död jediriddare, och hans resa genom berättelsen knyts till Kraften. 

Lucas anställde konceptdesignern Ralph McQuarrie för att göra målningar från några av nyckelscenerna. Målningarna hjälpte Lucas att sälja in sin vision när han presenterade manuset för Twentieth Century-Fox. McQuarries målningar vann över filmbolagets styrelse som strax därefter godkände en budget på $ 8 250 000.

 

Med budgeten på plats behövde Lucas hjälp med att realisera specialeffekterna i sin film. Vid den här tidpunkten var specialeffekter i filmer ovanliga och genererade sällan några pengar tillbaka åt filmbolagen. När de räknande på kostnaderna insåg Lucas och Kurtz att det skulle bli billigare att göra effekterna själva.

Lucas pratade med många tänkbara kandidater för att vara ansvariga för den nya effektstudion. Douglas Trumbull som hade ansvarat för specialeffekterna i filmen År 2001 – Ett rymdäventyr var en möjlig kandidat. Han var dock själv upptagen och tipsade i stället om John Dykstra som hade assisterat honom med specialeffekterna i Den tysta flykten.

Fler medarbetare anställdes. De flesta hade tidigare arbetat med reklamfilm eller att bygga arkitekturmodeller. Nästan ingen hade erfarenhet av att göra specialeffekter till spelfilm.

Sommaren 1975 grundandes Industrial Light & Magic och flyttade in i en stor lagerlokal i Van Nuys norr om Los Angeles. 

Dykstra var intresserad av konceptet kring rörelsekontrollkameror – vilket i sig är ett gammalt koncept – där kamerarörelsen dupliceras i mer än ett moment så att man kan skapa mer än en rörelseeffekt i filmen. Dykstra och hans medarbetare gjorde tekniken produktionsduglig genom att knyta den till en dator som vid den tiden i princip enbart var en hemmabyggd mikroprocessor.

Det nybildade Industrial Light & Magic påbörjade arbetet med att ta fram konceptskisser, bygga modeller och testa olika nya filmtekniker. Alla prövade på allting och arbetade med olika tekniker, något som var helt olikt hur man brukade arbeta i Hollywood. 

 

Samtidigt som förproduktionen började få fart började Lucas leta efter skådespelare. Han delade auditionrum med vännen Brian De Palma som samtidigt letade skådespelare till filmen Carrie. Tillsammans intervjuade de tusentals skådespelare under ett halvår.

Lucas sökte skådespelare som kunde projicera intelligens och integritet. Den 24-årige Mark Hamill var ett bekant ansikte från amerikansk tv men relativt ny i filmbranschen. Eftersom han tyckte dialogen var mycket märklig beslöt han sig för att läsa den seriöst, ett beslut som gav honom rollen som Luke Starkiller.

Harrison Ford hade tidigare haft en liten roll i Sista natten med gänget. George Lucas – som ville ha nya ansikten till sin film – var till en början motvillig att låta Ford provspela för rollen som den cyniske smugglaren Han Solo. I stället anställdes han för att läsa mot de andra skådespelarna under provfilmningarna. Skådespelaren vann så småningom över regissören genom att ge sin rollfigur en skrytsam men levnadstrött sida.

I princip alla unga skådespelerskor i Hollywood provspelade för den kvinnliga huvudrollen, däribland Cindy Williams, Karen Allen och Jodie Foster. En skådespelerska stod ut från mängden. Som dotter till skådespelerskan Debbie Reynolds och sångaren Eddie Fisher var den unga Carrie Fisher att betrakta som en Hollywood-kunglighet. Hon var som klippt och skuren att porträttera den självsäkra prinsessan Leia Organa.

Lucas beslut att anlita okända ansikten gick stick i stäv med de råd han fått av vännen Francis Ford Coppola som rollsatte Gudfadern med idel teater- och filmstjärnor. Twentieth Century-Fox var också oroliga över hans val av skådespelare. 

George Lucas var mycket beslutsam om sina val av unga skådespelare men insåg att han även behövde en etablerad skådespelare i den viktiga rollen som den åldrade jediriddaren Obi-Wan Kenobi. Alec Guinness var en veteran i filmbranschen och tilldelades 1958 en Oscar för sin roll i Bron över floden Kwai. Han hade både den säkerhet och tyngd som krävdes för rollen. 

Ytterligare rollbesättning skulle senare ske i London där filmen skulle spelas in. Dödsstjärnans kallsinnade befälhavare guvernör Tarkin skulle spelas av Peter Cushing. Den prisbelönte styrkelyftaren David Prowse fick rollen som undersåten Darth Vader. Båda hade tidigare arbetat tillsammans i de populära Hammerskräckfilmerna där de spelat Frankenstein respektive monstret. Dessutom anlitades skådespelaren Anthony Daniels och varietéartisten Kenny Baker som droiderna C-3PO och R2-D2, och vaktmästaren Peter Mayhew som den mäktige wookieen Chewbacca.

 

Eftersom han bara skulle göra den första delen av sin Star Wars-saga var George Lucas tvungen att tänka på framtiden.  Tidigare kontakter med filmbolagen hade lärt honom att vara försiktig. Han visste att han behövde skydda de andra två delarna av manuset.

När det var dags att skriva kontrakt för Star Wars hade Sista natten med gänget släppts på bio och blivit en oväntad succé. Tom Pollock skötte förhandlingarna med filmbolaget som förväntade sig att Lucas skulle be om mer pengar. Men Lucas behövde inte mer pengar. Han hade en egen idé.

”Jag var noga med att säga: ’Jag vill inte ha mer pengar. Jag vill inte ha fler procent. Jag vill inte ha något finansiellt. Men jag vill ha rättigheten att göra uppföljarna.’ Jag hade samma utgångspunkt som alla filmmakare har – att filmen skulle bli en katastrof, att den inte fick marknadsföring och tynar bort och dör. Då skulle det bli svårt att få göra de två följande filmerna.”

– George Lucas

Filmbolagets chefer var vana vid att skriva standardkontrakt kring alla sina filmer och blev chockerade när Lucas i stället för pengar bad om rättigheterna till alla handelsvaror och uppföljare. Twentieth Century-Fox – som vid tillfället hade svårt att göra prognoser flera år in i framtiden – gick med på uppgörelsen. 

Trots alla tidskrävande sysslor för att få igång produktionen av filmen så lyckades George Lucas finna tid att skriva mer på sitt manus. Det fjärde utkastet blev efter några justeringar det slutgiltiga och hade den nätta titeln Adventures of Luke Starkiller, as taken from the ”Journal of thte Whills” (Saga I) Star Wars. Under produktionen skulle senare Luke Starkiller ändras till Luke Skywalker, och titeln på filmen förkortas till det mer lättillgängliga Star Wars.

Till skillnad från tidigare utkast var det fjärde utkastet även förhållandevis fristående och hade ett tydligt slut. Men oavsett hur mycket Lucas arbetade med dialogen så blev han inte nöjd. Han vände sig återigen till sina manusförfattande vänner Willard Huyck och Gloria Katz för hjälp med att göra dialogen både kvickare och mer lättsam. 

 

Twentieth Century-Fox var stressade över budgeten och för att spara pengar förlades inspelningen till England. EMI-Elstree Studios utanför London valdes för att de hade de stora filmstudior som behövdes för Star Wars komplicerade scenerier.

Redan i början av inspelningen begav sig George Lucas och hans team till Nordafrika. Det sandiga landskapet i Tunisien skulle få föreställa den avlägsna sandplaneten Tatooine. Den första inspelningsdagen var den 22 mars 1976. Scenen som spelades in var när Luke och hans farbror Owen köper droiderna från jaworna.

Det tog inte lång tid innan produktionen fick problem. Redan efter den första inspelningsdagen drabbades Sahara av det första rejäla regnet på 50 år.

”De första inspelningsveckorna fick vi en massa problem med vädret. Scenografin blåste ner. Allt blev inte filmat. Det var katastrof. Vid det laget var jag rätt deppig och sa till mig själv: ’Det här är för mycket för mig. Vad ska jag ta mig till?’”

– George Lucas

Produktionen hamnade efter i tidsschemat och för att komma i kapp arbetade man i det närmaste dygnet runt. Man hade fullt upp med trasig rekvisita, elektroniska sammanbrott och annat produktionselände. Det enda positiva var att efter Tunisien skulle produktionen flytta till den mer kontrollerbara miljön i Elstrees filmstudior.

Men flytten till England innebar inte att produktionen gick problemfritt. De brittiska arbetsförhållandena reglerades strikt av fackföreningar och traditioner. Inspelningsdagarna började klockan 8.30. Detta följdes av en paus för te klockan 10, en väl tilltagen lunchrast från 13.15 till 14.15, och eftermiddagste klockan 16. 

Inspelningen avbröts tvärt klockan 17.30 även om de var mitt uppe i en scen. Lucas kunde be filmteamet om 15 minuter extra, men de sa alltid nej. Scener som kunde ha blivit färdiga under kvällen fick i stället färdigställas den efterföljande dagen. Detta medföljde att stora och tidskrävande scenbyten som vanligtvis utfördes nattetid fick göras på dagen. Mycket tid gick förlorad och slet på den allt mer frustrerade Lucas.

Stämningen blev allt mer konfliktfylld. Kostymerna och scenerierna motsvarade inte Lucas förväntningar. Dessutom blev relationen med filmfotografen Gil Taylor allt frostigare. Taylor var fotograf av den gamla skolan. George – som tidigare bara gjort lågbudgetfilm – var van vid att göra saker och ting själv. När Lucas på eget initiativ ändrade ljussättningen och kom med förslag om hur scener skulle filmas tog Taylor mycket illa upp. Det var en kulturkrock i arbetssätt.

Lucas gav skådespelarna mycket frihet och uppmuntrade dem att ändra i dialogen om de ville. Men han gav sällan skådespelarna någon direkt återkoppling vilket fick dem att känna sig osäkra på sina insatser. Han kunde ha långa diskussioner med skådespelarna men ofta bestod inte regin av annat än uppmaningar om att göra scenerna ”snabbare” och ”mer intensivt”. Det var inte förrän senare som Carrie Fisher och Harrison Ford insåg att ju mindre Lucas sa desto nöjdare var han.

På andra sidan Atlanten fortsatte Alan Ladd Jr. att ge sitt stöd. Men på Twentieth Century-Fox handlade styrelsemötena allt mer om Star Wars och dess ökande kostnader.

Inspelningen hade dragit två veckor över tiden. Fox styrelse fick panik och sa åt Alan Ladd Jr. att lägga ner filmen. Men Ladd var inte beredd att kasta in handduken. Han gick till George Lucas och berättade att de behövde avsluta inspelningen innan nästa styrelsemöte den nästföljande veckan.

”Jag ringde upp deras produktionsavdelning och sa: ’Ni är inte kloka! Att koppla in ett extrateam är dyrare än att filma en vecka till’. De sa att det inte spelar någon roll. För bolaget är slutdatum viktigare än pengar.”

– Gary Kurtz

Slutscenerna filmades i hisnande fart. För att möta deadline delades inspelningen upp i tre enheter. Producenten Gary Kurtz regisserade den andra enheten, medan produktionshandledaren Robert Watts regisserade den tredje. Lucas skyndade fram och tillbaka mellan inspelningarna. Den ständiga stressen började spela ut sin rätt på George Lucas som mådde allt sämre.  

Fox hade ursprungligen planerat att släppa Star Wars till julen 1976. Men den svåra inspelningen hade försenat filmen rejält. Det fanns ingen tid för vila. Lucas gick direkt från inspelningen i England till efterarbetet i USA.

Lucas blev chockad när han såg den första klippningen av filmen. Den första råklippningen var en katastrof. Lucas var inte nöjd och tog sig an att själv klippa om filmen under helgerna. Lucas försökte förmå klipparen att göra det på hans sätt. När klipparen inte gick med på det fick han sparken.

För att klippa om filmen anställde han Richard Chew och Paul Hirsch. I flera månader lånade han även in sin fru Marcia Lucas som samtidigt klippte New York, New York åt Martin Scorsese. Trions uppgift var att ge filmen den energi och fart som tidigare hade saknats.

Det var omöjligt att få färdig filmen i tid. Ett nytt premiärdatum sattes till sommaren 1977. Men om läget var illa med klippningen så var det ännu värre hos Industrial Light & Magic. 

Industrial Light & Magic hade spenderat ett år och över halva sin budget åt att bygga kameror och modeller. Men de hade bara lyckats filma fyra klipp. George Lucas var besviken och ansåg dessutom att de klipp som hade producerats inte var tillräckligt bra.

Men Lucas och Kurtz var bestämda om att få produktionen av specialeffekter att fungera. Ett års arbete behövde nu färdigställas på halva tiden. De anställde produktionschefer för att driva och effektivisera arbetet. Lucas började dessutom personligen överse arbetet hos Industrial Light & Magic och pendlade två gånger per vecka mellan San Francisco och Los Angeles.

Efter ett särskilt jobbigt möte på Industrial Light & Magic började Lucas känna smärtor i bröstet. Rädd för en hjärtinfarkt lades han in på ett sjukhus i Marin County. Han skrevs ut med diagnosen överansträngning och utmattning och en uppmaning om att sluta stressa.

 

Ljuddesignern Ben Burtt hade spenderat ett år med att bygga upp en ljudkatalog för filmens laserstrålar, rymdskepp och varelser. Till skillnad från de elektroniska ljud som blivit allt vanligare i science fiction-filmer efterfrågade Lucas en organisk ljudbild. Han ville att ljuden skulle ha en värdslig kvalitet som skulle få fantasivärlden att verka trovärdig och naturlig. Burtt skickades därför ut i den verkliga världen för att samla in akustiska ljud som passade ett universum som folk levde i, där saker gnisslar och smäller. 

Några av karaktärerna skulle även behöva dubbas. Lucas ville ge Darth Vader en djup, befallande stämma. Från att ursprungligen varit intresserad av att ge rollen till Orson Welles fastnade han senare för den klassiskt skolade skådespelaren James Earl Jones. Eftersom Vader bär mask och Jones inte behövde ta hänsyn till läppsynkning så spenderade han inte mer än 2,5 timme i inspelningsstudion. Han anade inte att hans insats skulle bli betydligt mer långlivad än så. 

En annan karaktär som var tänkt att dubbas var C-3PO. Skådespelaren Anthony Daniels hade visserligen sagt alla repliker under inspelningen i England och Tunisien, men på grund av kostymen – som även täckte ansiktet – hade replikerna knappt fångats upp av mikrofonerna på plats. Daniels hade under inspelningen gett droiden en röst som påminde om en brittisk butler. Lucas ville dock att alla huvudroller skulle vara särpräglat amerikanska och hade tänkt sig protokolldroidens röst som om den tillhörde en försäljare av begagnade bilar. Ett trettiotal av de största röstskådespelarna provspelade för att dubba om rollen. Men ju fler som läste för rollen desto mer insåg Lucas att Anthony Daniels röst var perfekt och skådespelaren togs in för att dubba sig själv.

 

Lucas visade en tidig klippning av filmen för en liten grupp av filmbolagets högsta chefer. Filmen innehöll tempmusik och i stället för specialeffekter hade man klippt in luftstrider från andra världskriget. När filmen närmade sig slutet märkte Lucas att en av cheferna var känslosam. Gareth Wigan vände sig med tårar i ögonen mot Lucas. Lucas trodde till en början att tårarna signalerade att deras karriärer var slut. Men Wigan grät inte för han var ledsen över filmen, utan för att det var den bästa han någonsin sett. När Wigan senare återvände hem delade han sin upplevelse med familjen.

”Jag satt med familjen runt köksbordet i mitt hus och sa: ’Den mest märkvärdiga dagen i mitt liv har precis ägt rum. Jag vill att ni ska minnas den, för jag trodde aldrig jag skulle få uppleva en sån dag som den då jag såg den här filmen.”

– Gareth Wigan, produktionschef 20th Century-Fox

Lucas kunde knappt tro det. Han var van vid att filmbolagscheferna inte gillade hans filmer och mindes de svala reaktionerna från Warner Bros. och Universal till hans tidigare produktioner.

Filmen visades även för många av de vänner som tidigare hjälpt honom med manuset. Bland de närvarande fanns Brian De Palma, Matthew Robbins, Hal Barwood, paret Huycks, Steven Spielberg, Jay Cocks och några anställda från Industrial Light & Magic.

Reaktionerna hos vännerna var dock svala. Steven Spielberg – som några år tidigare haft en succé med Hajen – var den enda som älskade filmen. Huycks var skeptiska. Och Brian De Palma var riktigt negativ.

”George har alltid uppmuntrat ärlighet. Han har aldrig sagt ’Kom och se min film för att överösa mig med lovord’. Han bjuder in dig för att ge din ärliga åsikt, men Brian gick lite för långt när det gäller sin ärlighet. Den kvällen hade han och George en verbal duell i en kinesisk restaurang som var fantastisk att bevittna.”

– Steven Spielberg

De Palma ansåg bl.a. att filmens bakgrundshistoria var svårförstådd. Konflikten resulterade i att han och Jay Cocks hjälpte Lucas att skriva om öppningstexten den nästföljande dagen. 

Produktionen närmade sig sitt slut. Lucas drömde om romantisk filmmusik av den gamla skolan och blev rekommenderad av Steven Spielberg att anlita kompositören John Williams. Williams hade redan en lång meritlista från både tv- och filmbranschen och hade bara några år tidigare tilldelats en Oscar för den ikoniska musiken i Hajen.

Williams skrev känslofylld musik med operaliknande ledmotiv som anspelade på de sagoliknande kvaliteterna i berättelsen. I mars 1977 dirigerade han London Symphony Orchestra. Filmmusiken blev en av de få saker som överträffade Lucas förväntningar.

Samtidigt som de sista bitarna av filmen började falla på plats så togs Charles Lippincott in som marknadsansvarig. Han älskade science fiction och besökte olika mässor för att försöka bygga upp en kontakt med science fiction-fansen.

Det fanns till en början inte många produkter att marknadsföra som var kopplade till Star Wars. Det handlade mest om t-shirts och affischer som såldes på mässorna. Men Charles Lippincott tog kontakt med Marvel Comics och ordnade ett avtal för ett seriealbum baserat på Star Wars. Han lyckades även övertala Del Rey Books att ge ut en romanversion baserad på George Lucas manuskript. Båda adaptionerna släpptes innan filmen i ett försök att locka publiken till biograferna.

 

Premiären sattes till den 25 maj 1977. Men förhandsintresset var inte vad man hoppats på. Den första helgen visades filmen enbart på 43 biografer. Osäkerheten blev inte bättre av att stora tidskrifterna inte ville skriva om filmen. Med en försening på ett halvår och en budget som överskridits med 3 miljoner dollar förberedde sig Twentieth Century-Fox på det värsta.

George Lucas var upptagen med arbete under premiärdagen och glömde bort att filmen skulle släppas. Det var först under en middag med frun Marcia på en hamburgerrestaurang i Hollywood som han upptäckte att den klassiska biografen Grauman’s Chinese Theater visade Star Wars och att kön slingrade sig runt kvarteret.

Utmattad och övertygad om att intresset för filmen skulle minska reste paren Lucas och Huyck dagen därpå till Hawaii. Så småningom anslöt sig även Steven Spielberg.

Spielberg var precis färdig med efterproduktionen av Närkontakt av tredje graden. Ur regissörernas samtal sinsemellan om framtiden finns två intressanta händelser. Det första var att båda var övertygade om att den andres film skulle bli den mer framgångsrika. De två vännerna bytte därför 2,5% av sina andelar i respektive film med varandra – något som skulle bli mycket gynnsamt för Spielberg. Det andra var när Spielberg berättade att han ville göra en James Bond-film och Lucas sa att han hade något bättre på gång: Indiana Jones.

Inte ens på sin semester gick det att undgå succén. Lucas insåg till slut filmens popularitet när han nåddes av rapporter från Alan Ladd Jr. – som strax därefter valdes in i Twentieth Century-Fox styrelse – om att filmen drog in pengar i rekordfart. Varenda tv-kanal och tidning hade snart inslag om Star Wars, och ryktet om filmen började spridas från mun till mun.

Star Wars hade blivit ett populärkulturfenomen. Den skulle komma att bli den mest inkomstbringande filmen genom tiderna och tillhör fortfarande det absoluta toppskiktet. Filmen vann även många priser. Den tilldelades sju priser vid Oscarsgalan och nominerades till ytterligare fyra. Men även om George Lucas äntligen lyckats förverkliga sin film så hade sagan om Star Wars bara börjat.