Det har gått två år sedan The Force Awakens tog världen med storm och blev en av tidernas mest inkomstbringande filmer. Ni kanske minns hur det slutade.
Den onda Första ordningen förintade Republiken och dess styre medan den goda Motståndsrörelsen förstörde massförstörelsevapnet Stjärndödaren. Galaxen har dragits in i en ny konflikt. Båda sidor är i kaos, hjältar föll, och till slut så lyckades den i Kraften starka Rey finna den mytomspunne jediriddaren Luke Skywalker.
Och det är precis där i The Force Awakens sista ögonblick som The Last Jedi tar sin början. Så mycket mer behöver man inte veta när man sätter sig i biostolen.
The Force Awakens fick som bekant en del kritik för att vara en säker film som på många sätt kopierade A New Hope. Oron har varit stor att inte heller The Last Jedi skulle våga ta ut svängarna. Men redan från filmens första scen avfyrar man en kanon som spränger alla gränser och det fortsätter så genom stora delar av filmen. Handlingen är spännande och engagerande. Det är en kamp mot klockan. Första ordningen, Motståndsrörelsen och jediriddarnas vara eller inte vara står i centrum. Man är hela tiden nyfiken på vart det leder, men det är inte alltid lätt att förutspå.
Regissören och manusförfattaren Rian Johnson lånar inspiration från alla möjliga håll och skapar något helt nytt. Han tycks ha en djup förståelse för vad som gjorts tidigare samtidigt som han inte låtit sig begränsas av det. Johnson expanderar både galaxen och karaktärerna och ger nya dimensioner till det vi redan känner till.
Det finns en smittsam lekfullhet som löper genom hela filmen – även i dess tyngre delar. The Last Jedi känns inte som någonting vi sett tidigare, och jag älskar det. Det är precis vad Star Wars behöver. När det är som allra bäst skapas ren och skär filmmagi.
Det är omöjligt att skriva om filmen utan att nämna Carrie Fisher som så plötsligt och oväntat avled för drygt ett år sedan. Leia är redan en sorgsen person efter föregående films händelser. Skådespelerskans bortgång förstärker den känslan. Händelsen skänker en djup sorgsenhet – men också en väldigt fin känsla – över filmen och hennes scener. Hon spelar men en värme som kan få även de kallaste hjärtan att smälta. På många sätt är det här en kärleksförklaring till henne.
Samtidigt får hennes bror på bioduken – Luke Skywalker spelad av Mark Hamill – mer tid att glänsa än sist. En bitter och desillusionerad man som lämnat allt han hållit kärt bakom sig. Andra delar av ensemblen är också fantastisk. Daisy Ridley är fortsatt fascinerande som Rey. Nya karaktärer spelade av bl.a. Kelly Marie Tran, Laura Dern och Benicio del Toro kan mycket väl bli nya favoriter.
Filmen är lång – vissa kanske skulle säga för lång – och visst finns det passager som man hade kunnat vara utan. I bland blir det för mycket humor för min egen smak. Men kanske faller det Marvel-generationen i smaken. Det blir dock aldrig någonsin tråkigt. Filmen håller stundtals ett högt tempo men tar sig ändå den tid den behöver.
För mig är det här filmen jag har väntat på. Den vågar sticka ut hakan och göra saker som vi inte redan sett. Det är snyggt, nytt, respektfullt och vågat. Och om filmen vågar, så gör jag det också. Det här kan mycket väl vara den bästa Star Wars-filmen vi fått. Hittills.
Betyg: 9 av 10
En mycket vågad film med ett efterlängtat djup som expanderar allt vi vet om Star Wars.