Redan på förhand finns det mycket som talar emot Solo: A Star Wars Story. Först och främst den turbulenta inspelningen som ledde till att regissörerna Phil Lord och Christopher Miller mitt under pågående produktion byttes ut mot Hollywood-veteranen Ron Howard. Men även den fråga som många fans ställt sig allt sedan filmen utannonserades: Behöver vi verkligen en film om Han Solos ungdomsår?

De två manusförfattarna – far och son – Lawrence och Jonathan Kasdan har fått just den frågan oräkneliga gånger. Deras svar på den är nästan provocerande simpelt. Varför behöver vi egentligen en film? Man kan ställa den frågan om i princip alla filmer som någonsin gjorts.

Och det kanske är precis så vi ska tackla Solo: A Star Wars Story. Det är ingen film vi behöver, men den erbjuder oss en stunds god underhållning.

Det är lite svårt att placera filmen. Den har en helt egen ton som inte finns i någon av de tidigare Star Wars-filmerna. Man vill gärna para ihop den med den förra fristående Star Wars-filmen Rogue One: A Star Wars Story, men det är två fundamentalt olika slags filmer.

Närmast skulle Solo kanske kunna liknas vid 1950-talets kuppfilmer, och även Lucasfilms andra filmsuccé om arkeologen Indiana Jones (vars första film – som av en händelse – också skrevs av just Lawrence Kasdan). Det är en typ av lättsamma äventyr av den gamla skolan fylld med humor som inte skådats på många år och som nu får ett välkommet återuppvaknande.

Det här är en film som kanske inte ska tas med största allvar. Det är en rolig film att titta på, gjord med glimten i ögat och ett skämt runt varje hörn. Men inte på ett dåligt eller överdrivet sätt, utan på det där lite fumliga en-räv-bakom-örat-viset som alltid har karakteriserat filmens titelperson.

Samtidigt finns det en djup botten. Vi får dyka ner i galaxens lägre samhällsskikt där det ondskefulla Imperiet utan pardon förtrycker sina medborgare och ämnar förgöra alla som står i dess väg. Det blir aldrig riktigt otäckt, men det är en väldigt mörk bild av galaxen som stundtals målas upp.

Mitt i allt elände finner vi en ung Han Solo som drömmer om ett eget skepp som kan ta honom bort från det liv på samhällets botten som han tilldelats. Alden Ehrenreich har fått den monumentala uppgiften att axla Harrison Fords ikoniska rollfigur. Men ingenting i Ehrenreichs skådespel antyder att han försöker imitera Ford. Och det behöver han inte heller. Ehrenreich står stadigt i sin rolltolkning och bidrar med en naturlig charm och humor som är som klippt och skuren för rollen. Det är endast om du verkligen sitter och jämför de två skådespelarna som du riskerar att ryckas ur illusionen, men även då kommer du snabbt dras in igen.

Även andra skådespelare glänser i filmen. Överlag så är det en mycket begåvad ensemble. Woody Harrelson levererar en mångbottnad tolkning av fifflaren Tobias Beckett.  Donald Glover briljerar som den charmerande svindlaren Lando Calrissian. Och Paul Bettany är mycket kompetent och minnesvärd som skurken Dryden Vos, en mer lågmäld gangsterboss som vi inte sett i Star Wars-tidigare och som snarare för tankarna till någon av James Bonds många antagonister.

Hyllas bör även Joonas Suotamo som spelar Chewbacca för tredje gången på film, och den här gången får blomma ut och ge den snälle jätten den personlighet och stund i rampljuset som han förtjänar.

Regibytet under inspelningen har ju varit vida omskrivet. Men det är något som knappast märks i den slutliga produkten bortsett från några synnerligen styltiga replikskiften i filmens inledning. Och visst finns det en del scener som man gärna hade kunnat korta ner. Men lyckligtvis är de positiva upplevelserna större än de negativa.

Filmen innehåller mycket godis för fansen i form av olika referenser till andra Star Wars-verk. Det är fan service på högsta nivå utan att det kastas en i ansiktet.

Solo: A Star Wars Story fyller i några luckor i Han Solo, Chewbacca och Lando Calrissians livsöden och berättar hur de träffades, men det är inte en film som drastiskt kommer förändra vårt sätt att se på Star Wars.

Vad det däremot är, är ett fantasifullt, spännande och underhållande matinéäventyr. Och ibland kan det vara precis vad vi behöver.

 

Betyg 7 av 10

Ett klassiskt matinéäventyr av den gamla skolan.